Jag har hamnat i en slags bubbla som aldrig spricker. Jag kommer inte ut från den, så känner jag varje dag. Jag förstår inte mina egna tankar och käsnlor. Det känns som om jag lever men ändå inte, ibland när jag andas ut en sekund så ser jag världen. Då undrar jag var jag är. Världen känns inte som världen längre. Jag finns men ändå inte.. När jag är med min familj och kompisar så ser jag dom och jag hör dom, jag tänker inte men jag pratar med dom utan att jag ens vet att jag pratar. Förstår ni? Jag njuter inte av livet längre, jag gör saker jag älskar. Jag pluggar, jag jobbar med världens bästa jobb, jag har världens finaste pojvän, familj och vänner, jag modellar. Och Snart ska jag börja dansa och flytta. Så många tankar, så mycket jag vill göra i livet och det tar inte stopp här.

Jag önskar att jag för en dag inte hade några tankar alls, inget jag behövde bry mig om. Inget. Jag vill bara börja leva livet. Känna mig tillfredställd av allt jag gör. För allt jag gör borde göra så jag känner pirr varje dag, ha leende ända bak till öronen. För jag gör ingenting som inte skulle få mig lyckligast i världen!

Jag måste hitta mitt egna sätt att kunna koppla av mellan varven.
Vad är dina sätt? Berätta.