Idag lärde jag mig en mycket viktigt sak. Och det är att glädjas av det vi har. Jag vet att man ibland får en känsla av tacksamhet, hur tacksamma vi är för att ha en sådan underbar mamma, att vi har ett jobb vi tycker om, att vi har pengar och kan leva i princip hur vi vill leva. Tillexempel, jag kan köpa den där klänningen om jag vill eller är jag sugen på den där glassen så går jag och köper den, vill jag ut och dansa så gör jag det. Vi är tacksamma. Men ibland vet vi bara att vi ska vara tacksamma och vi är det för att vi ska vara det. Men den tacksamheten finns inte där just då vi njuter av den där glassen, eller står där och kramar den människan vi älskar mest i hela världen.

Jag visste aldrig att den sjunde januari tvåtusenelva var den sista dagen som jag skulle få pussa, krama och se min pojkvän som nu är mitt ex. Jag trodde aldrig det när vi sa hej då, allt var precis som innan. Vi kramade varandra länge, pussade varandra minst tio gånger innan jag var tvungen att gå. Det sista jag såg var honom och hörde honom säga "vi ses snart älskling!" och det där vackra leendet. Men tre veckor efter och vi har ännu inte sätts. Vi har gått skilda vägar och lever två olika liv. Han var min bästa vän, vi bråkade aldrig, det var han och jag. Det visste vi, det visste dem. Vi var lyckliga. Men ändå så var det slutet. Den dagen, sjunde januari tvåtusenelva var sista gången jag fick pussa honom. Men jag tog oss förgivet och trodde att det skulle vara han och jag tills hundra år. Han och jag.

Jag lärde mig att vi aldrig ska ta varandra för givet. Någon går bort i cancer. Jag fick cancer. Helt plöstligt visade en massa människor empati och massor av kärlek. Jag fick saker. Men varför kan vi inte göra det innan tillvarandra? Påminna varandra hur mycket den personen betyder.

Idag, på mitt jobb så satt jag med tårarna i halsen och ögonen vattenfyllda upp till max. Satt och pratade med en kvinna som bor där på mitt jobb. Hon har ett ben, den andra är amputerad. Hon går just nu endast på hopp och tro. Hennes man är döende och lider av cancer. Hennes högsta önskan är att få kunna gå igen. Och jag sa en massa ord av egen erfarenhet, du måste tro och ha mål för att kunna lyckas sa jag till henne. Jag berättade om min cancer, sa till henne att början alltid är jobbigast. Du kommer inte kunna gå imorgon, inte heller om en vecka. Men tränar du varje dag så kommer du en dag att kunna gå med din protes. Jag lovar dig. Vill du något tillräckligt mycket så kan du. Jag vet hur jobbigt det är när man en dag kunna springa flera mil utan att bli trött, sen helt plöstligt så är den försvunnen pga en jävla sjukdom. Jag vet att det är jobbigt. Men det viktigaste är att du tror på dig själv och vill för då går det. Jag trodde aldrig att jag skulle orka men jag tänkte på att jag ska fanimej börja dansa snart så jag kämpade mig upp på benen varje dag, oavsätt hur jobbigt det var. Jag skulle börja dansa och det var snart! Där satt jag och kvinnan, hon grät och jag fick ont i hela själen av att se henne. Där satt vi och kramades och det var då jag insåg hur viktigt det är att vara tacksamma för det vi har. Tänk på det!